Behövs det en finlandssvensk journalistutbildning?

Som så många redan vet är det här inte en speciellt tacksam tid att vara journalist. Mediebranschen präglas av projektanställningar och dåliga frilansvillkor, samtidigt som arbetsbördan för varje journalist ökar med ett ständigt tryck att producera innehåll i flera kanaler samtidigt. Upplagorna krymper och reklamintäkterna rasar. Det har sagts förut och det är värt att upprepas: journalistiken är inte i en kris, men de journalistiska affärsmodellerna är det (mer om det i ett annat inlägg).

Utvecklingen fått många att ifrågasätta till vilken grad det överhuvudtaget behövs journalistskolor där man studerar journalistik som huvudämne. Själv är jag inte fullt lika negativt inställd men det är uppenbart att journalistutbildningen borde uppdateras för att ta arbetsmarknadens realiteter i beaktande.

I diverse Facebook-trådar och i media har jag hört rutinerade journalister, universitetslektorer och studenter propagera och argumentera för olika lösningar. Smått förenklat kan man dela upp argumenten på följande sätt:

  1. Biämnesargumentet: Gör journalistutbildningen till en biämneshelhet som fungerar som ett komplement till (samhälls)vetenskapliga utbildningar
  2. Magisterargumentet: Gör journalistutbildningen till en magisterutbildning som man kan söka till oavsett kandidatexamen
  3. Ekonomargumentet: Flytta journalistutbildningen till en handelshögskola och gör den till en ekonomisk utbildning med specialinriktning
  4. Finskhetsargumentet: Mer samarbete med finska utbildningar och fokus på att skriva journalistiskt på finska
  5. Reaktionärargumentet: Journalisthögskolan är bra som den är i och med att den lär ut grunderna i god journalistik. Fastän fokuset är på nyhetsjournalistik vid redaktioner kan samma regler tillämpas på all form av journalistik, oavsett anställningsvilkor och genre. Den viktigaste kursen är arbetspraktiken.

Jag kommer nu att lägga fram fördelar och nackdelar med de olika argumenten och till sist avsluta med att lägga fram några förslag på hur framtidens journalistprogram kunde se ut.

Biämnesargumentet understryker att specialkunskaper är ett bra sätt för arbetssökande journalister att skilja sig från mängden. Genom att specialisera sig på ett område och sedan komplettera kunskaperna med en journalistisk utbildning kan en nyutexaminerad student briljera med både sin specialkunskap och sitt journalistiska kunnande. Nackdelen med den här lösningen är att det inte blir mycket tid över för att slipa på de journalistiska färdigheterna i en trygg studiemiljö.

Magisterargumentet drar biämnesargumentet ett steg vidare och förutsätter att en journalist ska studera i fem år för att bli “kvalificerad”. I sig är det inget fel på lösningen, en treårig grundutbildning och tvåårig specialisering är tillräckligt för att man dels skulle kunna arbeta som specialreporter och dels falla tillbaka på något annat om ens framtid inom journalistiken ser dyster ut. Men de som gått på Soc&kom vet att journalister och femårsstudier inte är någon kärlekssaga och man kan faktiskt undra om fem år av studier är nödvändiga för att jobba som journalist.

Ekonomargumentet är i högsta grad pragmatiskt: det finns alltid jobb för ekonomer. Om journalisten blir arbetslös kan hen alltid jobba med marknadsföring, PR eller redovisning. För övrigt behövs det faktiskt journalister som har bra koll på ekonomi. Problemet, som Fredrik Sonck också poängterar, är att det är väldigt svårt att kombinera jobb inom marknadsföring/PR och journalistik på ett trovärdigt sätt. Visst kan man hoppa över från den ena sidan till den andra, men att jobba med båda två samtidigt är minst sagt tveksamt.

Finskhetsargumentet har en poäng i att en journalists arbetsmöjligheter förbättras nämnvärt om hen kan arbeta på flera språk än svenska, och i Finland är det en fördel att kunna jobba på de båda inhemska. Tyvärr är också den finska mediebranschen tuff och finska journalister får även de kämpa för längre anställningar. Samtidigt ignorerar argumentet att Soc&koms uppgift faktiskt är att utbilda kompetenta svenskspråkiga journalister, inte bara journalister.

Reaktionärargumentet har visserligen rätt i att en journalistisk grundutbildning räcker långt oavsett vilket medium man i sista hand väljer, men det går inte att blunda för det faktum att det utbildas för mycket journalister som inte får jobb.

Fem förslag för en mer relevant journalistutbildning

När jag tänker tillbaka till mina studier i journalistik tycker jag att de mest lärorika kurserna var de som fokuserade på berättarteknik och retorik. Poängen jag försöker förmedla är att tekniken är irrelevant, men en förmåga att uttrycka sig i tal och skrift är otroligt viktig oavsett yrke. Jag tror inte att någon annan universitetsutbildning är lika bra på att lära ut berättarteknik som Soc&kom. Bara tack vare det tycker jag att utbildningen behövs, men med fem förändringar:

För det första: låt arbetspraktiken ta en del av arbetsbördan. Studenterna behöver inte sätta timmar på att lära sig olika verktyg som ändå kommer att bytas ut flera gånger under deras karriärer. Nu är det trendigt med datavisualiseringar och databasjournalistik, men det behöver det inte vara om 10 år – kunskaper i statistik och programmering kommer däremot alltid att vara nyttiga. Riktigt bra datajournalistik kräver dock mycket mer än en grundkurs i programmering och en grundkurs i statistik. Det samma gäller rörlig bild och radio – det krävs år av hårt arbete, och det är trots allt färdigheter som man lär sig bäst på jobbet.

För det andra: ändra på namnet. Lär ut kunskaper om hur man kan få fram budskap effektivt i tal, bild och skrift, lär ut principer om objektivitet men sluta fokusera på ett enda yrke. Vem som helst kan bli journalist oavsett utbildning, så skapa inte en illusion av att det skulle vara ett skyddat yrke. En jurist kan bli journalist, men en journalist kan inte bli jurist.

För det tredje: betona att man kan välja olika yrkesvägar. Ta fram udda exempel och lär framför allt ut hur man klarar sig som frilans med allt vad det innebär: hur man betalar skatt och pensionsavgifter, hur man grundar ett eget företag och hur man förhandlar med redaktioner som vill att man skriver på hutlösa avtal.

För det fjärde: institutionalisera “finnbete”. Det är klart att man kan ta kurser på finska redan nu, om man vill – men det kan kännas skrämmande att som finlandssvensk med bristande finska gå en kurs i journalistiskt skrivande med studenter med finska som modersmål. Är det däremot satt i system är tröskeln för att delta lägre.

För det femte: minska på mängden allmän kommunikationsteori. Det här svider att säga, för det var det som intresserade mig mest, men för att bli en bra journalist behöver man faktiskt inte läsa om den globala mediemarknadens förändring och skillnaderna mellan amerikanska och europeiska syner på journalistisk objektivitet. Som journalist är det bättre att lägga tiden på att specialisera sig i något annat ämne, till exempel ekonomi eller politik. Akademiska studier i retorik och mer socialpsykologiska aspekter av kommunikation är däremot väldigt nyttiga.

I och med att mediebranschen ser ut som den gör kommer dessa förändringar knappast att ändra på journalisters anställningsvillkor, men i alla fall göra nyutexaminerade journalister bättre rustade för arbetsmarknaden.